Amnestys årsrapport

I Amnestys årsrapport står det att ledare måste inse att väpnade konflikter har ändrat riktning och det krävs mycket större insatser för att skydda civila. För de drabbade har året varit förödande. Omvärlden har inte gjort någonting för att påverka detta och har i princip bara stått på sidan och kollat medans människor utsätts för våld och attacker.

Man kan se likheter mellan hur det är nu och hur det var under andra världskriget. Man kan se våld och förtryck runt om i världen och detta leder till att fler immigrerar. De grupper som man måste oroa sig mest om är IS, Boko haram och Al Shabab, dessa grupper och även andra har begått övergrepp i mer än trettiofem länder under 2014. FN:s säkerhetsråd har inte kunna agera i drabbade länder på grund av att permanenta medlemmars politiska och ekonomiska intressen.

Vapenhandeln underlättar det för de olika beväpnade grupper. Vapenhandeln i världen ökar samtidigt som FN försöker förhindra det. I över 20 år har vapenhandelsavtalet ATT försökt att nå fram och till slut efter att 130 länder skrivit på kan avtalet träda i kraft. Fler och fler länder är för att stoppa avrättningar i världen.

I Sverige har det pågått utredningar om en olaglig polisdatabas som innehåller information om över fyratusen romska människor. En översyn av brister inom området våldtäkter påbörjades. Systemet verkar inte vara nog effektivt och måste förändras och kolla över hur våldtäksfall hanteras av polisen.

FN har rekommenderat Sverige att inte skicka tillbaks människor till deras hemland om det finns en risk för dem att bli torterade. Denna rekommendation kan ha att göra med fallet om den egyptiske medborgaren Mohammed El-Zari. Mohammed kom till Sverige för ett antal år sedan och 2001 utvisades han från Sverige och tvingades återvända till Egypten. När han väl var där blev han torterad och utsatt för andra övergrepp. Han frisläpptes 2003 och under föregående år beviljades han uppehållstillstånd.

På grund av diskriminering så ville FN:s rasdiskrimineringskommité att Sverige skulle göra noggranna utredningar av misstänkta hatbrott. Kommiten var även oroliga att det fortfarande finns aktiva rasistiska och nazistiska organisationer i Sverige.

I Indonesien sker fortfarande avrättningar. De flesta av de som dömts till döden är anklagade för narkotikabrott. Om avrättningarna går igenom så kan man börja fundera på hur mycket Indonesien bryr sig om de mänskliga rättigheterna. Eftersom de själv verkställer avrättningar så kan de inte själv be andra länder avstå från det även om det är medborgare som kommer från Indonesien. Det finns en internationell rätt som säger att dödsstraff bara får användas som straff för de grövsta brottet och den bryter landet emot när de avrättar folk för narkotikabrott. Många av de som är dömda bemöter även en orättvis rättegång där de i många fall torteras tills de tvingas erkänna.

1998 undertecknade Indonesien FN:s konvention som säger stopp för tortyr. I Indonesien finns idag bland annat spöstraff som är en förnedrande typ av tortyr. I landet finns det extremt hemska tortyrliknande straff. 2009 infördes en lag som sa att man kan straffas med 100 piskrapp för att man är homosexuell och man kan få straffet stening till döds om man är otrogen. Det är omänskliga och rent av sjuka straff som strider mot de mänskliga rättigheterna.

Det verkar som att Indonesien inte riktigt gillar de som är självständiga. Detta kan man konstatera genom att läsa om hur de griper och fängslar fredliga politiska aktivister.